Ett sällsynt exemplar

Sex månader har snart gått och visst det känns lite mer hanterbart nu. Men livet utan dig kommer nog aldrig kännas okej eller bra utan dig. Hur skulle det kunna göra det? Du fattas mig så otroligt mycket, jag kan fortfarande ibland inte förstå att du är borta för du är ju jämt med mig på sätt och vis. Jag är så otroligt glad att du valde just mig som din människa. Jag vet inte om jag någonsin kommer vara hästägare igen, jag trodde att jag inte visste vem jag var utan hästarna men det är ju dig jag inte vet vem jag är utan. Jag ser ingen poäng med att vara hästägare om jag inte får kalla mig för din människa. Som en väldigt klok och snäll stallkamrat en gång sa till mig: “Du är ju inte hästägare, du är ju Missyägare!” Vi pratade om att jag la ned så mycket tid och pengar på att få dig frisk, hon förstod precis varför. Och det är precis som hon sa, jag var inte hästägare jag var Missyägare. Det känns så himla orättvist att vår resa skulle sluta såhär efter allt vi gått igenom. Efter att jag fått veta att du skulle få vara kvar hos mig men där du är nu finns inga brutna ben. Älskade, älskade Missy du  fattas mig så fantastisk oerhört jävla mycket.

Miss Kiss 2001-2011