Saknar vekrligen att rida min pärla. Även om jag får rida andra hästar så är det ändå hon som är roligast. Jag bryr mig som sagt inte om ifall hon bara kommer kunna gå som lättare promenad häst när/om hon blir bra. Jag kommer ha kvar henne ändå. Hos mig får hon stanna livet ut.
I april nästa år firar vi 5 år tillsammans, det har gått så sjukt fort. Kommer såväl ihåg första gången jag red henne. Fick rida ut helt själv på provridningen. Hon lufsade bara på och var sådär genomsnäll som hon är min underbara lilla pålla. Inte kunde jag ana då att jag skulle få kämpa i närmare 1,5 år för att kunna rida ut på henne själv..
Vissa dagar känns det extra tungt och jag ifrågasätter mig själv. Undrar vad jag kunde gjort annorlunda för att det inte skulle bli såhär. Det är ju svårt att veta såhär i efterhand. Men det är väl ganksa normalt att man börjar ifråga sätta sig själv och leta svar när ens häst blir skadad skulle jag tro. Det är nog ganska nyttigt också.
När vi flyttar till Gävle kommer jag nog få hjälpa syrran att rida hennes fullblodstoka några dagar i veckan. Om jag vågar. Har ridit henne en del i somras när hon var lugn. Så jag törs nog sätta mig upp på henne igen även om hon kanske börjat busa igen. Underbar häst är det i alla fall. Och lugn som en filbunke och snäll att hantera på marken, det gillar jag.
Sv: Vi har ett litet element i sadelkammaren. Kanske kan göra i ordning där inne. Tack för tipset!
Ni är som gjorda för varandra!
Jag känner samma sak som dig, oavsett om B blir så skadad nån gång att hon inte går att ridas så kommer hon att stanna. ALDRIG skulle jag kunna sälja henne.. aldrig.