Har nyss kommit hem från en två timmars promenad med hunden, både hon och jag är helt slut. Var inte alls meningen att det skulle bli en så lång promenad. Men jag gick helt i mina egna tankar. Hittade en ny bra väg också, en cykelled som går längs ostkusten. Gick ända fram till lervik (för er som vet vart det ligger). Fint var det också att gå där.
Inatt drömde jag den där drömmen igen, den där återkommande drömmen. Jag drömde att Missy hade brytit benet i hagen, hon hade fått somna in. Dagen efter var hon vid livet igen, det var inget synbart fel på henne, benet var helt men jag var ändå tvungen att låta henne somna in igen. Men jag kunde inte göra det inatt heller, precis som alla andra gånger så har jag inte kunnat ta beslutet att hon ska somna in igen. Inte när hon kommit tillbaka till mig med hela ben.Den här drömmen har jag drömt otaliga gånger sen det hände. Det är en jobbig dröm och den utvecklas och blir om än jobbigare för varje gång den kommer.
Jag var i stallet igår, det känns faktiskt inte så jobbigt längre, att vara i stallet alltså. Jag börjar t.o.m känna att jag nog kanske en dag kommer ha häst igen. Kanske dela en häst med syrran om dom flyttar till gård. Men det får nog dröja några år. Men hästarna är så starkt förknippat med den jag är, jag har ridit och hållt på med hästar i stort sett oavbrutet de senaste 15 åren. Det kanske inte är så konstigt att det är något jag nog faktiskt behöver för att må bra. Men just nu vill jag inte, jag kommer jämföra allt med Missy. Allt jag vill just nu är att ha tillbaka henne och att få bli lugn igen av värmen som fanns i hennes blick. Min fina älskade vän.
Förresten så har jag en del bilder som är ovisade sen vår senaste skogspromenad i söndags. Blev tyvärr inget spår då utan bara svampplockande. Bilderna är rätt kassa, dom är tagna med kompaktkameran men dom är väl värda att visas i alla fall. Skulle vilja ha en bättre kompaktkamera, jag orkar inte släpa på system kameran i flera timmar i skogen..
Förkylningen börjar äntligen ge med sig! Så nu kan jag börja läsa ikapp det jag missat för idag känner jag mig någorlunda klar i huvudet! Var helt lönlöst att läsa tidigare dagar för jag kände mig bara som ett frågetecken och fick läsa om varje stycke minst 3 ggr och förstod ändå ingenting. Men idag så! Ska nog gå ut och ta en längre promenad med hunden snart med lite aktivering, tror hon längtat efter att få göra något annat än att träna inomhus, det har jag med! Jag längtar jättemycket tills nästa tillfälle av aktiveringskursen och tills tävlingslydnadskursen drar igång! Ska bli så kul, om det går bra med tävlingslydnaden kanske jag och Aska kan starta lydnads ettan i vår!
Annars har vi i DSG Gävleborg på planerat in en gårdhundsträff den 23:e oktober och tänkte försöka visa lite lätt hur personsspår går till. Maria kom med det bra förslaget att ha en prova på träff. Hoppas dom som kommer (hitills bara jag, Maria och en till) tycker att det kommer bli givande. Ni får gärna sprida våran hemsida till alla som har en DSG och bor i Gävleborg adressen är http://dsggavleborg.se . Ska försöka att eventuellt göra något slags kompendium med information om spår att dela ut till dom som kommer, men vi får se hur det blir med det. Tiden ska finnas och träffen ska först och främst bli av.
Tydligen skvallras det inte alls om mig längre, det kan man ju hoppas. Och det är väl inte konstigt att det som hände Missy kommer på tal. Men jag tycker fortfarande att det känns väldigt konstigt när någon som jag inte ens vet vem det är föreslår att mina grejer ska börja säljas bort typ. Och att hon t.o.m visste vad Missy hade för storlek på sina täcken. Men nåja det gamla måste få vara gammalt.
Det kändes bara så fult att en helt okänd person började gapa efter min saker. Och att hon dessutom verkade tycka att hon var skämtsam. Nu är det så att jag ska behålla de flesta av mina saker och det som jag inte ska behålla var trasigt och det har jag slängt. Jag ska dock sälja sadeln och har två st täcken som jag inte vill behålla dom jag inte tycker dom är bra (mina övriga täcken är täcken av bra märken som jag tänker behålla). Dom två täckena har jag velat ge bort och frågat på Facebook om någon vill ha men det är endast dessa två täcken. Kan ju hoppas att den här människan inte föreslår för flera att man ska kolla med mig om man behöver billiga hästgrejer..
Fy f*n vad jag är ledsen på hur folk beter sig just nu. En vän till mig (vi stod i samma stall förr) sökte ett innertäcke i 135 till sin häst på Facebook. Då var det någon som jag inte ens känner och inte ens vet vem det är som kommenterade “kolla hon med Missy ;)”. Fattar inte att folk kan vara så jävla okänsliga. Min häst gick bort för MINDRE än en månad sedan och här är det en person som jag aldrig ens träffat som kommer och gapar efter hennes grejer. Min vän var ju självklart inte den som skrev det hela. Om hon hade frågat om jag velat sälja något hade jag inte tagit illa upp heller. Men när för mig helt okända personer skriver sådär okänsliga grejer blir jag ledsen, arg och förbannad. Hur fan kan den personen ens veta att jag hade en häst och att den har gått bort? Jo för det finns väl skvallertanter som inte har något bättre för sig än att gotta sig i andras olycka och skvallra om mig, även fast jag numera har flyttat 18 mil därifrån så fortsätter det (önskar jag kunde blocka vissa personer från att läsa min blogg men tyvärr funkar det ju inte så. Jag tog ju bort i stort sett allt jag skrivit sedan 2005 som handlade om hästar för säkerhetsskull sen det hände..)
Det skvallrades ju om mig och min blogg redan när jag bodde där (jag skrev bla att jag inte tyckte att man ska använda en sadel som inte passar hästen, duh? Jag riktade inte det till någon i stallet jag stod i då för jag har inte för vana att kontrollera andra sadlar. Men någon gick in och läste det inlägget och bestämde sig för att det var riktat till den personen. Skrev även i bloggen att jag tycker att 7-17är för lite utetid för hästarna och det står jag för, jag tycker inte att en häst ska stå inne i en box i 14-15 timmar. Men det är ju jag det alla lär ju göra som dom vill med sina djur) men förstår inte hur folk orkar fortsätta när jag flyttat? Kan inte jag få sörja min häst ifred utan att idioter ska komma och lägga sig i vad fan jag ska göra med hennes grejor? Missy och jag höll ihop i sex år och vi gick igenom väldigt mycket under den tiden (tog henne från varnvård, skada osv.), vi hade en väldigt speciell relation. Jag förstår inte att folk ska ha så jävla svårt att få in i sina hjärnor att jag SJÄVLKLART ÄR JÄVLIGT LEDSEN över det som hände.Och att jag fortfarande är ledsen och kommer vara det ett bra tag. Det har inte ens gått en månad.
Ja jag kanske är överkänslig men är det så konstigt då?
Har råkat ut för en dunderförklyning. Det känns oerhört stressande måste jag säga, för som jag mår just nu kommer jag inte ens iväg till skolan. Har missat flera föreläsningar och en labb idag, har nästan lite panik men jag orkar knappt ur sängen som det ser ut just nu. Känslan av stress över hur mycket jag missar och att jag verkligen försöker öppna böckerna och läsa igen det hemma även fast jag nog inte fattar vad jag läser och troligen kommer få läsa det igen, den känslan hade jag aldrig på gymnasiet. Då var det bara skönt med några dagar “ledigt” från skolan, vara hemma och se på film och slappa lite. Då hade jag aldrig tankar på hur mkt jag eventuellt skulle hamna efter. Men jag pluggar på lite andra premisser nu, jag är mer målmedveten nu och mina studier ska ju faktiskt ta mig någonstans. Basår ska ta mig till Etologi & Djurskyddsprogrammet i Skara, och vart det programmet tar mig kan bara framtiden utvisa.
Det blir tyvärr inte så mycket aktivitet för Aska nu, igår orkade jag inte göra någonting för jag hade sån sjuk huvudvärk. Idag orkar jag i alla fall med lite aktivering inne även om det inte blir några långpromenader. Fortsätter träna snurra och har även börja lära henne att aportera en diskborste, allt ingår kursen vi går just nu. Tanken är att hon sedan ska kunna aportera andra föremål också och komma ock lämna av dom hos mig. Det är en kul övning med flera steg och flera svårighetsgrader kan man säga. När jag tränar in nya beteenden som dessa så tycker jag att klickern är guld värd. Jag upplever att inlärningen går snabbare med klickern. Men jag brukar ofta plocka bort den sedan när momentet är inlärt och klart. Har även lärt henne hoppa upp på ryggen eftersom att hon idén kom när hon gjorde det i skogen. Att lära henne det tog kanske 20 minuter. Men snurra kan hon inte än… så olika det kan vara.
Det har tyvärr inte hunnit bli så mycket hundträning senaste veckan jag har haft rätt mycket i skolan. Men jag hann lägga ett spår igår, som jag klantade till det ordentligt i men det gick bra ändå. Idag var det aktiveringskurs för Anna Hilding. Hon är verkligen superbra! Hon är engagerad och pedagogisk och hon engagerar också oss kursdeltagare väldigt bra. Alla som är där tycker ju såklart att det är kul med hundträning redan innan (annars skulle man väl inte gå kurs?) men man blir extra sporrad av kursen!
En av uppgifterna vi fått är att lära hunden att snurra men jag har inte lyckats med det än. Förstår inte vad jag gör fel för såhär lång tid har det aldrig tagit att lära Aska ett trick tidigare. Tror att hon inte riktigt förstår vad hon gör för att få belöningen. Hon förstår att hon ska kolla åt sidan men själva snurren har hon nog inte fattat. Nåja det är väl bara att träna på och fundera ut en metod som gör att hon förstår vad jag vill. Förhoppningsvis ska vi kanske gå en kurs i tävlingslydnad efter aktiveringskursen har mailat och frågat om vi är mogna för att vara med i den samt ifall det finns plats kvar. Bara att hålla tummarna!
Hon finns i mina tankar jämt. Hon fattas mig nå så enormt. Livet är inte detsamma utan min älskade lilla häst. I nästan sex år gick vi sida vi sida men nu är jag ensam kvar.
Så fort jag inte gör något som kräver att jag fokuserar helt på det jag gör så tänker jag på Missy. Det går inte en dag utan att hon finns i mina tankar. Jag vet folk som tagit bort sina djur och sagt att dom var ledsna i två dagar. Så är det inte för mig, jag älskar mina djur. Och jag har gått igenom så mycket för och med Missy. Att jag skulle sluta sakna och sörja henne på två dagar är bara absurt. Någon man känt i sex år som försvinner på 40 minuter hur ska man kunna sluta sörja det på två dagar?
Missy finns alltid i mina tankar, hon finns alltid där i bakhuvudet. Och hon fattas mig och det gör fortfarande fruktansvärt ont. Och det kommer göra ont ett bra tag framöver. Men jag är i samtidigt glad att Missy valde mig och för allt hon gav mig. Hon var verkligen en fantastisk häst.
