Måste bara få skriva av mig över den glädjen jag känner över Missy. I april kommer jag att få skritta henne uppsuttet och i slutet av april kommer jag att trava henne i 5 minuter! Kommer kännas helt overkligt trava på henne har jag inte gjort på över ett år. Jag trodde aldrig det här den där dagen i maj då jag stod på parkeringen på ATG kliniken och grät för att jag trodde att jag skulle förlora henne eftersom att veterinären hade dömt ut henne för bara några minuter sen. Jag trodde jag skulle bli knäpp ett bra tag efter det, ett liv utan Missy? Hur skulle det se ut? Det gick liksom inte att tänka sig. Särskilt inte när hon var glad och alltid mötte mig med spetsade öron när jag kom körandes med min bil till stallet (hon känner igen min bil).
Jag är så otroligt glad över att jag gick på min magkänsla som sa att Missys tid inte var ute än. Det var inte dags för oss att skiljas åt, jag kände det med hela kroppen. Det var inte rätt, det var inte såhär det skulle sluta. Men ändå så trodde jag att det faktiskt var så det skulle behöva sluta. Men jag litade ändå på min magkänsla och åkte in med henne till Strömsholm och det är jag otroligt glad över att jag gjorde. Det som jag från första början trott var en lättare sträckning (som jag märkte att det inte var då den inte gick över på några dagar) visade sig vara en korsbandsskada! Det hade jag aldrig kunnat gissa. Och ingen annan heller, det är ju många som spekulerat i vad det kan vara. Och jag vet inte hur många som sagt till mig att “hennes hälta sitter inte i benet, det är jag säker på!” Flera olika personer har uttalat sig så, både sådana som sett hästen och sådana som bara läst om det vi gått igenom. Men hennes skada satt i allra högsta grad i benet, inte i ryggen eller korset som många andra trodde.
Det enda jag ångrar med resan vi gjorde under 2010 och alla besök på klinikerna hit och dit, det är att jag inte åkte till Strömsholm från första början. Hade jag gjort det så hade dom konstaterat att det var en korsbandskada mycket snabbare än vad ATG-kliniken skulle gjort. Nu ville inte ens ATG-kliniken gå vidare även fast jag ville det, dom tyckte jag skulle ta bort henne och dömde istället ut henne. Även fast jag bad om att man skulle gå vidare och utreda vad som var fel. Hade jag vetat från första början att det är så dom jobbar på ATG-kliniken dit jag åkte så hade jag inte åkt dit. Men det är lätt att vara efterklok, jag visste inte hur veterinärerna på den kliniken jobbade när jag åkte dit. Jag var dum nog att tro att dom alltid ville gå till botten med vad som var fel. Men alla veterinärer jobbar inte så och i slutändan så ligger ju ändå ansvaret alltid på en själv som hästägare.
På Strömsholm var det en helt annan ton, dom är verkligen så otroligt proffsiga och bra där! Veterinären jag fick där förstod på en gång att jag var där för att ta reda på vad som var fel och vad man kunde göra åt det, om det fanns något att göra åt det. Han pratade aldrig om att jag skulle behöva ta bort henne när han pratade om behandling och vad nästa steg eventuellt kunde vara. Han såg hela tiden att det fanns en lösning men han garanterad aldrig något, det kan ju ingen veterinär göra. Och han varnade mig även inför atroskopin att det kunde vara så att något var helt trasigt där inne och då fanns det inte mycket att göra. Men han ville ändå att en atroskopi skulle göras, för då skulle jag i alla fall få veta säkert. Han förstod att jag inte kunde låta min älskade vän somna in utan att veta att det var det enda rätta. Och jag har sagt under hela resan att så länge det inte blir på bekostad av Missy så ska vi fortsätta så länge det går. Och jag tycker inte att det varit på bekostnad av henne, jag känner min häst och hon har varit glad och positiv under hela resan. T.o.m under boxvilan på två veckor. Som min syrra berättade att sjukgymnasten på hennes jobb sagt om våran hund “det är värdigt så länge det rör sig om en kort tid”. Jag skulle inte ha kvar Missy om hon skulle behöva gå på 10×10 meter för resten av sitt liv. Men det behöver hon inte och redan denna månad ska hon slussas ut i större hage. Nu håller jag bara alla tummar jag har för att allt går som det skall. Det värsta som skulle kunna hända är att vi åker på återbesök hos Strömsholm och dom konstaterar att hon inte läkt tillräckligt bra. Men det får inte hända..
Läste Josefines blogg där hon skrev om en tjej som haft en häst som varit halt i två månader men ändå inte tagit ut veterinären då hon konstaterat att hältan inte satt i benet då hästen inte var svullen eller varm. Missy var aldrig svullen eller varm varken på knäet eller på högerbak där korsbandsskadan satt. Bara för att en häst inte är svullen eller varm så kan det ändock vara en allvarlig skada..
