Att vara i stallet igen känns underbart och jag har till och med börja känna att någon dag blir det nog en häst igen. Men samtidigt så undviker jag att kolla på bilden på Missy som hänger upp där dom hängt upp alla hästar som stått i stallet. Just där i stallet så nära där allt hände, där klarar jag inte av att se en bild på henne utan att bryta ihop. Men hemma ser jag henne varje dag, där står en stor förstoring av bilden här under som jag fick av min syster.
När jag sitter hemma gör det ont mest hela tiden och det känns som att jag aldrig mer vill se en häst. Men jag har varit i stallet två förmiddagar denna vecka och hjälpt Linnéa med Bojsan som har en hovböld och står på boxvila. Så jag har mockat, bytt bandage och kelat med Bojsan. Och allt känns bättre, allt känns mer hanterbart där. Att få vara nära hästar är som balsam för själen, i alla fall för mig. Och framförallt Bojsan, underbarare häst på denna jord får man leta efter.
Har även hjälpt F med hennes unghäst, eller hjälpt och hjälpt men jag har hängt på honom två ggr och idag satt jag upp lite försiktigt. Det är faktiskt skit kul att få hålla på lite med hästar igen. Men det passar mig nog rätt bra att inte få göra så mkt än och inga krav. Att hänga på en unghäst i cirka tio minuter passar nog rätt bra just nu.
Idag är ingen bra dag, jag saknar min älskade häst. Jag vill inte vara utan henne. Ingenting är som det ska utan henne och jag orkar inte må såhär mer. Men det kommer ju knappast gå över. Jag saknar henne så det gör ont i hela mig. Och dagen det hände den har jag förträngt, jag kan och vill inte tänka på det hemska otänkbara. Varför just Missy, varför just min älskling? Att en häst bryter benet är sånt man bara hör talas om inte något som ens egna häst råkar ut för. Och inte efter att allt vi gått igenom. Jag trodde att jag förlorat henne en gång redan och när jag fått veta att hon inte var förlorad så hände det otänkbara. Vissa dagar är det bara för svårt att leva med. Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag saknar henne. Det känns i hela kroppen och hjärtat gör ont, ont som fan. Min älskade fina vän.
Du fattas mig varje dag <3
Jag saknar Missy fruktansvärt mycket, det känns som att den känslan aldrig kommer gå över. Samtidigt har jag en känsla av tacksamhet, mot vem vet jag inte (inte hennes förra ägare i alla fall) men jag är oerhört tacksam att just jag fick chansen att ha Missy i dom här 5,5 åren vi hade ihop.
Jag var i stallet igår, det står en ny häst i Missys box nu. För en kort stund kändes det som att jag nog ville ha häst igen. Men sen insåg jag, jag letar efter något som jag aldrig kommer hitta. Jag kommer aldrig få tillbaka henne igen. Jag kommer aldrig få den där känslan igen.
Idag är jag bitter och arg på livet, idag orkar jag egentligen inte vara med. Det gör för ont i mig idag, alldeles för ont.
Jag saknar Missy, något så fruktansvärt mycket. Jag tror aldrig jag har saknat någon som jag saknar henne. Jag har börjat acceptera det som hände, slutat fråga varför och slutat skylla det på mig själv. I alla fall delvis. Ilskan har gått över och nu är det bara sorgen, saknaden och tomheten kvar. Jag har aldrig varit med om att jag saknat någon på detta vis förr. Varken människa eller djur. Hon fattas mig enormt mycket och har lämnat ett så stort tomrum som känns omöjligt att fylla igen. Kanske är det såhär det kommer kännas resten av livet, en liten bit av mig saknas och jag kan aldrig få tillbaka den.
Det är verkligen svårt att beskriva men jag har som sagt aldrig upplevt en sån här djup saknad förr. Den känns i hela mig, jag börjar nog förstå hur enormt tomt mitt liv är utan henne. Det är som att hela min kropp längtar efter att få röra henne igen, hålla hennes huvud i min famn. Låta henne snusa på mina öppna handflator, dra in den underbara hästdoften med huvudet vilandes mot hennes kropp. Bara vara ensamma och umgås, bara hon och jag. Min älskade lilla häst, jag saknar dig så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Hur ska jag kunna gå vidare utan dig vid min sida? Hur ska jag kunna leva resten av livet och känna såhär?
Inatt drömde jag den där drömmen igen, den där återkommande drömmen. Jag drömde att Missy hade brytit benet i hagen, hon hade fått somna in. Dagen efter var hon vid livet igen, det var inget synbart fel på henne, benet var helt men jag var ändå tvungen att låta henne somna in igen. Men jag kunde inte göra det inatt heller, precis som alla andra gånger så har jag inte kunnat ta beslutet att hon ska somna in igen. Inte när hon kommit tillbaka till mig med hela ben.Den här drömmen har jag drömt otaliga gånger sen det hände. Det är en jobbig dröm och den utvecklas och blir om än jobbigare för varje gång den kommer.
Jag var i stallet igår, det känns faktiskt inte så jobbigt längre, att vara i stallet alltså. Jag börjar t.o.m känna att jag nog kanske en dag kommer ha häst igen. Kanske dela en häst med syrran om dom flyttar till gård. Men det får nog dröja några år. Men hästarna är så starkt förknippat med den jag är, jag har ridit och hållt på med hästar i stort sett oavbrutet de senaste 15 åren. Det kanske inte är så konstigt att det är något jag nog faktiskt behöver för att må bra. Men just nu vill jag inte, jag kommer jämföra allt med Missy. Allt jag vill just nu är att ha tillbaka henne och att få bli lugn igen av värmen som fanns i hennes blick. Min fina älskade vän.
Idag är en såndär sjukt jobbig dag igen, dom kommer och dom går. Snart två veckor sen det otänkbara och fruktansvärda hände. Snart två veckor utan min största kärlek i hästvärlden. Två veckor utan min bästa vän. Sitter och fyller i livsskadeanmälan, jag vill inte ha pengarna egentligen. Men jag behöver dom för det kostar att ta bort en häst. Känner mig både tom och sönder i hela hjärtat på en och samma gång. Det står att man skall skicka med registreringsbeviset i orginal, måste ju betyda att jag ska skicka med hästpasset. Jag vill inte skicka iväg det, inte för att jag vet vad jag ska ha det till själv men det känns ändå jobbigt. Ännu jobbigare är det att läsa vet intyget och se det svart på vitt, brutet ben, öppen fraktur.
Det känns som att jag kommer känna mig såhär tom resten av livet. Jag vill aldrig mer vara i ett stall eller ens se en häst igen. Jag vet att det kommer att ta tid men just nu ser jag just inget slut. Jag känner mig trasig och det känns som att jag aldrig kommer bli hel igen. Jag älskar alla mina djur men det finns ingen som Missy, ingen har betytt lika mycket för mig som henne. En som henne får jag aldrig igen, hon var en på miljonen. Ett riktigt sällsynt exemplar. Alla djur är speciella brukar jag säga och jag tycker det stämmer. Men Missy var unik på alla sätt och vår relation var något som jag bara drömt om innan. Den var mer än jag vågat drömma om till och med. Vi var på samma våglängd på något sätt. Det är svårt att förklara. Men nu är jag ensam kvar och jag känner mig så jävla tom.
Dag 1 – Presentera dig själv
Dag 2 – Presentera min hund
Dag 3 – Berätta om din hunds ras
Dag 4 – Din första hund
Dag 5 – Andra husdjur i ditt liv
Dag 6 – Renras eller blandras?
Dag 7 – Hundsport
Dag 8 – Har du och din hund tävlat?
Dag 9 – Viktiga egenskaper när du väljer hund
Dag 10 – Ett roligt ögonblick med din hund
Dag 11 – Hur valde du kennel?
Dag 12 – En ras du skulle vilja ha
Dag 13 – En ras du inte vill ha
Dag 14 – Det här älskar min hund
Dag 15 – Det här tycker inte min hund om
Dag 16 – Visa en rolig bild på din hund
Dag 17 – Ditt favoritminne med din hund
Dag 18 – Tik eller hane?
Dag 19 – Varför har du hund?
Dag 20 – Ditt mål för 2011
Dag 5 – Andra husdjur i ditt liv
I mitt liv finns inga andra husdjur, inga som bor hos mig då vill säga. Hos mamma och pappa finns ju Signe & Doris och hos min syster finns ju Disa. Men ingen av dom bor ju hos mig även om Signe & Doris är hela familjens hundar. Så jag väljer att istället skriva lite kort om min häst, Missy eller Miss Kiss som hon egentligen heter.
Vår resa började 2006 då jag blev medryttare på henne, i maj 2007 tog jag över henne på heltid över lite tråkiga omständigheter och sedan dess har hon bott hos mig. Hon är nog världens snällaste häst och skulle aldrig göra en fluga förnär. På marken är hon en ängel men vid rindningen kan hon ha ett jävla humör och är ingen nybörjarhäst även om många tror det pga hon är så snäll & väluppfostrad vid all hantering på marken. Vi har i lite mer än ett år kämpat mot en häkta som jag många ggr trott skulle tvinga oss att skiljas åt. I juni i år fick jag äntligen ett rakt och klart besked, Missy kommer kunna fortsätta leva och må bra som promenadhäst. Hos mig får hon stanna livet ut!
Jag & Missy 2010
Missy första dagen hos mig 28:e maj 2007
Missy 28:e maj 2008
I tisdags var det en underbar dag. Vi var tillbaka på Strömsholm för även om jag skrev att jag trodde att vi nått slutet så var jag ännu inte redo att ge upp. Vi gav det en sista chans och om jag ska vara ärlig så har det vi gjort den senaste månaden inte gjort särskilt stor skillnad. Men veterinären ansåg att Missy kan ha ett bra liv som promenadhäst och det är så det kommer få bli. Vi kan rida ut i skogen rakt fram i mest skritt men även lite trav och till och med galopp. Hon kommer kanske ha sämre dagar då hon känner av sitt knä men då får vi helt enkelt ta det lugnt. Jag vet att jag kommer känna på en gång när hon inte känns fräsch, har ju trots allt ridit henne i lite mer än 5 år så jag känner henne väl.
Hur vi kom fram till detta orkar jag inte gå in på just nu, det viktigaste är att jag kommer kunna ha kvar min älskade vän i livet och hon kommer att kunna ha ett bra och värdigt hästliv. Hon kommer inte ha ont och hon kommer kunna vara lycklig och gå med andra hästar i stora hagar, precis som en häst ska ha det anser jag.
I övrigt så gör jag mest enklare övningar med Aska just nu. Jag tror hon har så mycket hormoner i kroppen just nu så hon kan inte riktigt koncentrera sig men det går väl över!