Dag 1 – Presentera dig själv
Dag 2 – Presentera min hund
Dag 3 – Berätta om din hunds ras
Dag 4 – Din första hund
Dag 5 – Andra husdjur i ditt liv
Dag 6 – Renras eller blandras?
Dag 7 – Hundsport
Dag 8 – Har du och din hund tävlat?
Dag 9 – Viktiga egenskaper när du väljer hund
Dag 10 – Ett roligt ögonblick med din hund
Dag 11 – Hur valde du kennel?
Dag 12 – En ras du skulle vilja ha
Dag 13 – En ras du inte vill ha
Dag 14 – Det här älskar min hund
Dag 15 – Det här tycker inte min hund om
Dag 16 – Visa en rolig bild på din hund
Dag 17 – Ditt favoritminne med din hund
Dag 18 – Tik eller hane?
Dag 19 – Varför har du hund?
Dag 20 – Ditt mål för 2011
Dag 4 – Din första hund
Oj här är det minst tre stycken hundar jag vill skriva om som min första hund. Jag måste bara börja med att berätta om Eddie, han var aldrig min hund och har aldrig bott i våran familj. Men han var en stor del av min barndom och den hund som satte igång mitt hundintresse på allvar kan man säga. Han tillhörde en av min pappas vänner och jag & syrran brukade gå ut och gå med honom när vi var mindre. Vi brukade ofta gå och knacka på och fråga om Eddie ville följa med ut på en promenad, det ville han alltid. Det var även med Eddie som jag började träna agility hans husse var så snäll att han lånade ut honom, han gick egentligen inte att ha lös ute då han aldrig lyssnade när man kallade in honom. Jag minns särskilt en gång när vi höll på en timme i skogen för att få in honom och han bara sprang cirklar runt oss. Men på agilityplan skulle han aldrig få för sig att sticka, då följde han mig vart jag än gick, han älskade agility. Redan på vägen in till brukshundsklubben började han gnälla och fortsatte med det tills vi börjat med kursen och det blev vår tur. Eddie var av rasen Irish Soft Coated Wheaten Terrier och han kommer alltid ha en speciellt plats i mitt hjärta.
Men jag borde ju egentligen berätta om den första hunden som var våran. Problemet är att här finns det två hundar som jag känner att jag måste skriva om. Den första är Örjan, han var den första hund som bodde hemma hos vår familj. Vi hade Örjan på foder. Örjan vad en Dvärgpinscher och en väldigt typiskt sådan skulle jag säga. Han var störst bäst och vackrast helt enkelt. Vi brukade kalla honom Prins Örjan och det smeknamnet passade honom väldigt bra. Han var inte så stor i maten och det hände flera ggr att vi satt och matade honom med sked (!). Örjan var egentligen mest av allt min systers hund, han följde henne i vått och torrt och var henne trogen. Jag var nummer två när inte syster var hemma. Örjan var en väldigt bra och rolig kompis för mig och min syrra och vi hade mycket skoj tillsammans, tyvärr kunde han inte stanna i vår familj.
Sen har vi hunden med stort H, Signe. Signe är den första hund som ägts av vår familj som jag kommer ihåg (vi hade en Labrador som gick bort när jag var typ tre). Signe är en dv schnauzer och en väldigt speciell och personlig hund. Alla djur är speciella men Signe har något alldeles extra. Hon var hunden vi aldrig skulle ha. Hon kommer från samma uppfödare som vi lånade Örjan från och efter första mötet med Signe så sa mamma något i stil med: “Den där Signe, usch vilken skällig en, henne skulle man då inte vilja ha!” Ack så fel du hade där mamma! Signe kom till vår familj ändå efter att ha bott i minst 4 olika hem innan oss. Hon var strax över året och väldigt osäker och otrygg. Signe fann sin trygghet i mamma och skulle gå genom eld för henne. Utåt sett var Signe ingen trevlig hund, hon var en ettrig, skällig svart liten schnauzer, hon skällde verkligen på ALLT men när vi kom innanför hennes skall och lärde känna henne så visade hon sig vara den underbaraste hund man kan tänka sig. Hon är otroligt tillgiven och älskar närhet. Efter lite drygt 10 år i vår familj är hon numera tryggare än någonsin. Signe är väldigt pratig och personlig och har visserligen inte slutat skälla på allt men är fortfarande VÄLDIGT verbal av sig om man säger så. Under 2010 så opererades Signe för livmodersinflammation och där var det nära att vi förlorade henne, hennes hjärta slutade slå under operationen. Men tack vare den duktiga personalen på Gävle Hund & Kattpraktik så räddades hon, dom gav henne som jag förstått det hjärt och lungräddning. Signe är en riktig fighter och levnads glad så in i norden. Numera är hon 11 år och lever ett lite lugnare liv då hon har haft diskbråck men tidigare har hon tränat agility, mest med min syrra men även med mig. Jag skulle kunna skriva en hel novell om hur mycket vi älskar den här hunden och hur mkt hon betyder för vår familj men det får nog räcka såhär.
Signe med världens bästa mamma!
Efter Signe fick även Doris flytta in i vår familj men henne skriver jag inte om nu då skulle inlägget bli allt för långt.
