När Aska blir stor så har jag tänkt att hon ska bli en agilitystjärna! Ja om hon själv vill det förstås! Tanken på agility fanns helt klart med när vi funderade på ras. Ja alltså hos mig fanns den, Ola vet ju inte vad/om han vill träna något. Han är nog rätt nöjd med att bara ha hund som sällskap. Men om han vill prova så får han ju självklart göra det! Vi ska väl inte begränsa oss och bara träna agility men det är just det som jag vet sedan innan att jag tycker är hur kul som helst.
Jag har tränat (mycket) och tävlat (lite) agility i flera års tid. Det var dock ett bra tag sen jag slutade nu. Första hunden jag tränade agility med var pappas kompis hund, en Irish Soft Coated Wheaten terrier som hette Eddie. En helt underbar hund och agility var verkligen hans grej. Han gick inte att ha lös någonstans för han ville in bli infångad när man väl släppt honom det spelade ingen roll vilka knep man försökte med han skulle bara inte bli kopplad igen, typiskt terrier.. Men på agilitybanan var det aldrig några problem att ha honom lös, han sprang aldrig ifrån mig och hade alltid full fokus på vad vi skulle göra. Det var väl för att han tyckte det var roligt med agility, han älskade det verkligen. Jag var nog runt 11-12 år när jag började träna med Eddie och vi fortsatte i några år och vi vann till och med en inofficiell tävling som vi hade i kursen!
Förutom Eddie har jag även tränat agility med våran Doris, det gick väl sådär.. Hon var rädd för gungan, däcket, a-hindret och säcken. Men till slut så lärde hon sig att det inte var farligt och tyckte att det var jätteroligt, vissa dagar. Vissa dagar så skulle hon helt enkelt bara inte göra det. Hon är ju sån, det ska passa henne annars struntar hon i det. Hon kunde vara jätteduktig och allt gick jättebra så åkte man tillbaka och skulle träna några dagar senare, då “kunde” hon inget helt plötsligt. Jag minns särskilt en gång när vi var iväg på tävling i Knivsta, tre hinder klarade vi sen “frös” hon fast. Hon skulle helt enkelt inte ta nå fler hinder så det var bara att utgå. Sen har jag även gått agilitykurser med våran andra hund Signe. Från början var det syrran som tränade med henne men jag gick några fortsättningskurser med henne när syrran börjat på gymnasiet.
Signe tyckte att agility var mycket roligare än vad Doris tyckte. Signe var dock inte så snabb men hon gav allt och tyckte det var skit kul. Hon var en väldigt tacksam hund att träna med eftersom att hon verkligen försökte. Men hon kunde bli så exalterad ibland så hon bara skällde och blockerade sin förare. Men det är ju sån hon är våran lilla Signe. Jag slutade väl med agilityn i samband med att jag började gymnasiet skulle jag tro och sedan dess har det legat på is. Dels pga ointresse men också dels pga Signe & Doris är för gamla för att träna numera. Men om ett år hoppas jag att jag ska kunna ta upp agilityn igen med Aska och jag hoppas att hon ska tycka det är lika roligt som Signe tyckte det var!
Aska har ju redan visat att hon gillar att lära sig saker och är väldigt pigg & framåt, så jag hoppas verkligen att hon ska tycka agility är roligt! Om hon kommer ha kvar bara hälften av energin som hon har nu som vuxen så kommer hon nog älska agility. Men även om hon inte gör det så kommer hon ju vara lika älskad ändå förstås.
En av mina favoritbilder.
