Saknade

Signe

2000-2012

Vad det smärtar mig att skriva om Signe på denna sida. Hon fattas min familj varje dag. Signe var en väldigt speciell hund och har en alldeles speciell plats i våra hjärtan. Hon lämnade oss med otaliga varma minnen och historier att berätta om hennes alla upptåg. För att nämna några kan jag ju berätta att min lillebror en gång mötte henne i trappen på väg ned, Signe var på väg upp med en hel inplastad fläskfilé i munnen. Jag behöver väl knappast säga att hon inte var överförtjust över att behöva ge upp den? Eller den gången Linnéa och Signe tävlade agility, längst upp på a-hindret stannar Signe upp, ser ut över publiken och skäller innan hon fortsätter. En sån som Signe får man bara en gång i livet och det kändes nästan omöjligt att tänka sig ett liv utan Signe. Vissa dagar när jag kommer hem till mamma och pappa tycker jag mig fortfarande kunna höra henne skälla när jag öppnar grinden. Jag skulle kunna skriva en hel novell om hur mycket jag älskar den här hunden.

Miss Kiss “Missy”

2001-2011

Missy mitt alldeles egna sällsynta exemplar ord kan inte beskriva hur jag känner inför den här hästen och förlusten av henne. Allt började en vårdag 2006. Jag åkte ut för att provrida två hästar en travare och ett fullblod. Jag var mest intresserad av fullblodet då jag tyckte att jag ridit nog med travare nu. Jag fick prova rida ut på den då 5-åriga Missy helt själv, hon gick lugnt framåt med spetsade öron och jag tänkte väl att det var en trevlig häst men det var ingen kärlek vid första ögonkastet från min sida men ibland undrar jag om hon valde mig redan då? Det kom sig i alla fall så att jag började rida dom här hästarna men mestadels blev det Missy jag red. Hon var jättesnäll de första månaderna men sedan började hon konstra. Hon gick inte framåt när vi skulle ut och gick man på henne gick det bara ännu snabbare bakåt eller ned i diken. I över ett år höll jag på att kämpa med att kunne rida ut på henne, 500 m kunde vara en riktigt lång ridtur.. Till slut kom vi förbi det och vissa dagar kunde vi faktiskt fullfölja en ordentligt härlig ridtur. När jag ridit Missy ett tag så började hon konstra när hennes dåvarande ägare red henne, vi kunde rida ut tillsammans och byta häst, Missy hade skött sig jättebra med mig men så fort ägaren satt upp började hon konstra och vi fick byta tillbaka igen.

Under våren 2007 hände en del grejer som gjorde att hästarna inte hade det så bra. Då beslutade jag och min syrra oss för att ta hem Missy och fullblodet. Det var två magra utmärglade stackare som vi lastade ut i ett regnigt valbo 28:e Maj 2007. Efter några veckor på bete såg båda hästarna bättre ut och jag hade mitt livs hitintills bästa sommar. Den 2:a december 2007 blev Missy min även på papper och inte bara i hjärtat. Det är ett köp jag aldrig någonsin ångrat. Missy och jag fick nästan sex underbara år tillsammans och hon följde med mig på bland annat en flytt till Stockholm men även en flytt tillbaka till Gävle igen.

Under det sista 1,5 året som vi hade varandra var det mycket resor fram och tillbaka till olika djurkliniker. Först ATG i Täby där dom till slut tyckte jag skulle låta henne somna in men då åkte vi till Strömsholm istället där det gjordes en autroskopi och det konstaterades att hon hade en korsbandsskada samt artros på höger bak. Behandling sattes in men hon blev inte märkbart bättre, det är var en tid av hopp och förtvivlan. Att jag dessutom hade stallkamrater som talade om hur dum jag var som tog hästen till veterinären och att jag gjorde fel gjorde inte saken bättre. Innan vi åkte till Strömsholm föll jag för påtryckningar och tog ut en healer, han sa till mig att det inte var något fel på hästen och att det var bara att rida på som vanligt. Detta var då en häst som hade en korsbandsskada (!!) och artros. Jag lyssnade inte på hans råd då jag kände min häst och hon var inte okej, så vi åkte till Strömsholm och jag är så himla glad för att jag gick på min egen magkänsla istället för påtryckningar från andra.

Sista besöket på Strömsholm i maj 2011 trodde jag att vi kanske skulle få höra det värsta tänkbara men det kom aldrig. Veterinären sa istället att hon skulle kunna gå kvar som lättare ridhäst. Lyckan och lättnaden var total, jag skulle inte skiljas från min älskade vän, hon skulle få bli gammal hos mig precis som jag alltid önskat mig. Men ödet ville annorlunda, den sista augusti 2011 kom samtalet som jag önskar jag aldrig fått; Missy hade brutit benet i hagen. På mindre än en timme var hon borta och det känns så orättvist och ofattbart hur ska livet kunna gå vidare utan min älskade häst?

Missy var så otroligt speciell och jag har aldrig haft en sån relation till någon häst som jag hade till henne. Dom sista åren behövdes knappt några ord, vi var så samkörda och hon läste mitt kroppspråk så bra. Det fanns promenader då hon gick lös vid min sida med grimskaftet knutet runt halsen. Hon följde mig som en hund och jag tror verkligen att det var menat att det skulle vara hon och jag. Det var inte jag som valde henne, hon valde mig och jag är så otroligt tacksam för det. För att jag fick dela nästan sex år med denna underbara individ. Hon var godheten själv samtidigt som hon testade mina gränser till en början. Jag är så glad att jag aldrig gav upp utan fortsatte kämpa. Jag är glad och tacksam över de åren vi fick, jag har aldrig känt en sån samhörighet med ett djur varken innan eller efter. Livet gör så jävla ont att leva utan Missy vid min sida, vissa dagar känns det fortfarande som att jag inte klarar av det. Men livet går vidare utan henne vare sig jag vill det eller inte. Missy var bara min på lånad tid.

Sov gott mitt underbara älskade sällsyntaste envisaste sällsynta exemplar, jag älskar dig och saknar dig.

När mörkrets sista trummor dånar ut
överger & lämnar mig kvar
jag blundar i en frusen tyst minut
ett mycket sällsynt exemplar

ljus – stanna kvar
kom & var min vän
ljusna mig igen, igen, igen

Början av maj 2007

28/5 2007

28/5 2007

Juni 2007

Juni 2007

Julu/Agusti 2007

Augusti 2007

28/5 2008

28/5 2008

Sommar 2008

Höst 2008

vinter 2008

vinter 2009

Augusti 2009

Höst 2010