Det här inlägget påbörjade jag den 15/1, det som är markerat i fetstil är tillagt efter det.
Aska, älskade finaste, roligaste och världens bästa Aska. Men också den sjukaste gårdshunden i hela Sverige. I alla fall känns det som så ibland. Vi brukar skämta och säga att hon är ett måndagsexemplar. Inte nog att hon lämnar en del att önska mentalt även om hon är en underbar hund och jag älskar hela henne så finns det sidor som hon hade kunnat varit utan. Hade hon varit utan dessa sidor hade livet varit lite lättare. Även om vi numera lärt oss väldigt bra vad hon behöver och hon även lärt sig av den träning vi gjort så är det fortfarande något som påverkar våra liv tillsammans. Däremot så var vi fem hundar i vår lilla tvåa på nyår och Aska blev inte arg en endaste gång (förutom när Sandras Julie stoppade in huvudet i Askas bur när hon låg där och vilade. Men då var det berättigat). Hon gick självmant och la sig inne i sovrummet och i buren när hon ville vara ifred. Ni ska bara veta vilket enorm framsteg det är! För tre år sedan trodde jag aldrig att vi ens skulle ha kommit dit.
Men olycksfågeln och krossade drömmar då? Jo förutom den mentala biten som krävt mycket jobb så har hon ju även sin allergi. Utöver allergin så märkte vi för några veckor sedan att hon blivit ovillig att gå på promenader. Det kändes inte rätt för en hund på snart fyra år så vi bokade in en tid hos sjukgymnasten. Det är en lyx att få bo i en stad med en otroligt kompetent och intresserad sjukgymnast! Väl där så hittades inga större fel, hon var lite stel i ryggen men inga konstigheter. Däremot så upptäcktes det att hennes vänstra knäskål går att luxera helt och hållet när hon ligger ned?! Kan det vara vad som orsakar hennes problem? Vi vet inte riktigt och vi vet inte heller riktigt vart det här kommer sluta. Kanske måste hon opereras eller så kanske hon kan leva ett fullgott liv utan operation. Vi kommer såklart att göra det bästa för Aska men någonstans längs vägen har jag väl beslutat mig för att om det är så att det kommer innebära en skaderisk eller risk på något annat sätt för henne så kommer jag att sluta med agility. Det finns fortfarande massor av saker som vi kan göra som hon tycker är lika roligt. Spåra och simma toppar ju hennes lista över saker som är det bästa som kan hända. Simmet vet vi inte riktigt hur det blir med än.
Anledningen till att jag slutade med hästarna var ju givetvis för att Missy fick somna in men även för att jag är så förbannat trött på att ha skadade djur! Att gå i 1,5 år utan att veta om min häst skulle få leva eller inte tog knäcken på mig. När jag sedan fick veta att jo hon skulle kunna leva ett smärtfritt liv, ja några månader efter den lyckan får jag samtalet om att min häst brutit benet. Ett öppet benbrott, alla som haft med hästar att göra förstår ju hur det slutade.
Jag har fått världens bästa gårdshund (såklart) men tyvärr som jag sagt även den sjukaste känns det som. När det dyker upp en agilitykurs som verkar skoj tänker jag “Ja den vill jag gå med Aska!” sen kommer jag på att nej just ja, det kan jag inte. Inte nu i alla fall. Vi kanske inte alls måste sluta med agilityn eller så måste vi det. Och visst, det finns andra hundar jag kan köra med te.x har jag en viss australian sheperd som säkert blir en grym agilityhund till mitt förfogande. Jag kommer ju även ta den chansen men alla som har hund förstår ju att det är något speciellt att träna med sin hund. Inte nog med det så är Aska en förbannat rolig hund att köra agility med också. I somras gick vi från klarhet till klarhet (förutom det där jävla slalomet) och hon tog min handling så bra. Det kändes verkligen som att det kunde utvecklas till något väldigt bra och att jag kunde lära mig väldigt mycket. Lycka är ju dessutom att röra sig framåt och göra roliga saker som både hund och ägare mår bra av.
Vi får se hur det blir helt enkelt. Det känns i alla fall tryggt att Aska är i trygga händer på sjukvårdsbiten och att vi har fullt förtroende för behandlingen och personen som utför den. En bra veterinär/sjukgymnast/vad man nu har behov av är guld värt. Jag hade stort förtroende för veterinärerna vi hade kontakt med på Strömsholm i samband med Missys hälta.
En film från i maj, vi har lärt oss så mycket sen dess! Särskilt ett byta jag gör är ju helt tokigt och det har vi lärt oss i efterhand.
Nu vet jag lite mer om hur det kommer bli. Aska ska inte opereras, det är onödigt att operera för något som inte är ett problem, det kan istället skapa problem. Men får hon problem i framtiden kan det bli en operation, tiden får utvisa. Agilityn har jag valt att utesluta, det känns inte värt riskerna. Det känns förstås oerhört tråkigt och jag är nog lite ledsen över det. Vi kan alltså köra agility men det är ju en påfrestning och jag skulle aldrig förlåta mig själv om Aska gjorde illa sig på grund av något som jag medvetet utsatt henne för. Funderar på att eventuellt skaffa en till hund men samtidigt vet jag inte hur livet kommer se ut när jag gått ut skolan, jag kanske vill plugga en master utomlands och det känns lättare att ta med en hund istället för två till ett nytt land. Tiden får utvisa hur det blir helt enkelt. Vi blir kanske kvar i Sverige och Gävle men då kvarstår ju mitt snowboardintresse på vintrarna. Att få hundvakt till två hundar är betydligt svårare än en. Och i slutändan är det faktiskt fantastiska Aska jag vill köra agility med egentligen. En sak är i alla fall säker, blir det en till hund så blir det en till gårdshund, jag kan just nu inte tänka mig en roligare och mer praktiskt ras. De är perfekta i storleken, alerta, pigga, lättlärda och framförallt en helt underbar ras. Jag tror att de flesta som lever med gårdshundar har insett att det är en ganska så egen ras, de är lite speciella individer helt enkelt. Ibland känns de som en blandning mellan en hund och katt (jag som “hatar” katter)!
Jag kommer nog försöka börja med freestyle men just nu finns inte orken hos mig att driva på det mer. Hade tankar på att starta en träningsgrupp men jag orkar helt enkelt inte just nu.