Jag vill gråta

Jag vill gråta men inte av sorg, av lycka. Det finns en chans för Missy. Hon kanske kan blir bra. Det är det bästa jag fått höra på hela det här året. Plötsligt känns allt lite lättare igen. Och hugget i hjärtat som jag brukar få när jag ser henne kommer nog försvinna. Det har känts som att tiden vi haft på senaste bara varit lånad tid och en “nedräkning” till tiden då det inte finns något hopp längre.

Det finns dom som säger till mig att “där ser du man ska inte ge upp” eller “vad var det jag sa, hon kommer bli bra”. För det första så har jag inte gett upp, då hade jag knappast åkt in till Strömsholm med henne eller hur? Jag tror faktiskt att om Missy inte varit i min ägo så kanske hon hade fått somna in i Juni i år om inte innan dess. Jag vet att vissa inte skulle lagt ned dom pengar jag lagt ned på henne för att få henne bra. Jag vet att vissa skulle nöjt sig med att en veterinär dömde ut henne.

Visst jag har varit lite negativ när folk sagt att det är klart att hon kommer bli bra! Men jag har bara försökt “förbereda” mig på det värsta och inte vågat hoppas (det vet jag inte om jag gör än heller). Sen är det så klart otroligt lätt att intala sig att hästen mår bra när man inte ens själv sett att den är halt. När man inte varje dag har oroat sig över någon rörelsestörning som hon eventuellt kan ha, eller över eventuella ryggsmärtor. Det är klart att det är lätt att säga att hon kommer bli bra eller att man tycker att det har blivit bättre när man faktiskt aldrig sett hästen halta eller tagit sig tid att fråga om hon fortfarande är halt. Det är klart man kan säga sånt när man inte är den som efter varje behandling longerat henne för att se om det blivit någon förbättring och hästen har inte visat någon förbättring alls.

Fick ett sms idag av vår vän Sabina som också känner Missy och hoppas för hennes skull. Hon skrev att hon höll tummarna och hoppades av hela sitt hjärta att det skulle gå bra idag. Och det måste ha hjälpt för ett positivt besked fick vi i alla fall!

I övrigt är det många som frågar hur det är med Missy, ibland blir jag förvånad över vilka som frågar. Man tror liksom att folk inte ska bry sig men det finns förvånansvärt många som frågar och vill veta. Sen finns det förstås dem som man tror ska fråga och höra av sig men som inte gör det. Som uppenbarligen skiter i vilket.