Jag är mitt uppe i nollningen på högskolan. Det är väldigt roligt men jag är samtidigt glad att den slutar på onsdag. Självklart är det frivilligt men det är jättekul att vara med så jag försöker vara med på så mycket jag kan! Jag är dock väldigt glad att mitt liv inte vanligtvis är såhär hektiskt för då skulle jag inte ha tid att ha varken hund eller häst!
Month: August 2011
Smått irriterad
Den här jävla vargfråga gör mig lite smått galen om jag ska vara ärlig. Blir så förbannad på hur folk resonerar. Kopierar det jag skrev på min Facebook status. Det får förklara hur jag ser på saken.
“Undra varför folk tycker att vi i Sverige har rätt att utrota en art som inte passar med deras intressen. Men vi skänker gladeligen pengar till att bevara andra hotade arter på andra kontinenter, som ställer till stora problem för lokalbefolkningen där..”
En dag kvar..
Det är minst sagt blandade känslor, nu har lite förväntan smugit sig in i blandningen också. Men mest är jag så rå-nervös, känns som att jag blir inkastad i något helt okänt. Vilket det i och för sig också är. Som min fina vän Lojs skrev så är jag en bra mycket säkrare person nu än vad jag var i mina tidiga tonår. Men det känns ändå läskigt som fan att träffa massa nya människor på samma gång…
Sen är jag nervös att jag inte ska fatta något heller, det är ju inte direkt roliga och lätta ämnen jag ska läsa, matte & fysik är ruskigt svårt tycker jag. Det bästa som kan hända med högskolan är ju att jag träffar massa nya vänner, det värsta som kan hända är att jag inte klarar en enda kurs, ehe…
Mer spår
Spårade igår igen och det gick jättebra, för båda hundarna! Aska har verkligen fattat grejen nu, lägger väldigt korta spår än så längre och låter det ligga i cirka 45 minuter bara. Ska prova öka på tidne på spåren jag ska lägga idag för att se hur det går. Disa var verkligen klockren igår, så jävla duktig! Spår är verkligen hennes grej! Så himla kul att se henne göra framsteg! Är självklart otroligt nöjd med Aska också, hon har gjort enorma framsteg mtp att första gången stod hon bara och tittade på mig och fattade inte alls vad som skulle göras. Tur vi har fått bra hjälp annars hade vi nog aldrig kommit vidare!
Får se hur viltspårskursen blir, om det är lika roligt/roligare? Viltspår är lite mer “joxande” kan jag tänka mig med att lägga blodspår osv. Men man måste testa allt innan man vet hur det är 😉 Ska bli superkul att gå den i alla fall! Viltspår har jag verkligen ingen aning om hur man gör. Funderar på att gå en tävlings lydnads kurs med Aska också för att se om det kan vara något för oss men vet inte riktigt om vi skulle passa in. Men samtidigt så är det väl klart att man kan träna & tävla lydnad med en DSG om man vill. Man måste ju inte ha en brukshund för att göra det, tror jag i alla fall 😉
Spåra ur!
Var ute och spårade idag igen, den här gången med vår moster Susanne. Idag gick det jättebra! Aska börjar förstå vad det handlar om nu! Gick två korta spår med godis i vartannat/vart tredje steg ungefär men i sista spåret följde hon mer mitt spår och inte bara godiset! Så himla kul att vi fick ett sånt stort framsteg idag, i måndags när jag försökte lägga ett spår med godis i spåren förstod hon ingenting. Då stod hon bara och tittade på mig men idag spårade hon faktiskt. Det har gått så himla fort också tycker jag, för två veckor sedan förstod hon inte alls vad hon skulle göra men idag trillade nog polletten ned litegrann.
Det är otroligt värt att få hjälp av någon som kan också. Är så himla glad att Susanne tar sig tid och hjälper oss och att vi dessutom får följa med och se hennes duktiga hundar spåra. Det är verkligen kul och inspirerande att se dom spåra. Och för mig som aldrig hållt på med spår förr så är hjälpen en förutsättning för att jag ens skulle veta vart jag skulle börja. Hade jag inte fått hjälp hade jag nog aldrig fattat hur jag skulle bete mig för att Aska skulle förstå vad som förväntades av henne. Trodde inte att bruks var något för mig förr men jag börjar bli mer och mer intresserad nu.
Nervös
Jag har blivit antagen till Basår på högskolan här i Gävle, det var precis vad jag ville. Men ändå mår jag dåligt och har faktiskt lite ångest över det. Jag ser inte fram emot onsdag då jag ska på upprop och jag antar att skolan mer eller mindre drar igång då. Jag mår faktiskt dåligt över det och längtar inte alls, det känns som att jag helst skulle vilja skippa alltihop och bara strunta i det. Men jag måste gå basår för att kunna komma vidare och söka det jag egentligen vill plugga nästa år. Men jag är säkert dels nervös för att det är något okänt men även för att jag dom gånger jag umgåtts med studenter bara känt mig antingen sjukt utanför eller osynlig. Eller bar sjukt ointressant eller så har jag upplevt dom som ointressanta och insnöade. Och framförallt så har jag upplevt en stor utanförsskaps känsla som inte är så kul. Men det blir väl så klart något annat när man själv studerar. Det är ju inte så att alla studenter är samma person..
Det är säkert dels pga det innebär att börja en skola i Gävle igen, även om det är på högskolan. Mina år på högstadiet är inte direkt inlindade i rosa fluffiga moln i mina minnen om man säger så. Nollningen vet jag inte ens om jag ska/kan vara med på, jag lever ju inte direkt ett liv där jag kan pausa vardagen helt och vara borta hela dagarna & kvällarna. Jag har en hund och en häst och massa annat som jag måste ta ansvar över. Det blir säkert bra med skolan, det är väl kanske mest det att jag trodde att det skulle komma som en lättnad när jag visste att jag skulle komma in (var en del strul innan jag fick veta att jag var antagen, inte direkt svårt att komma in på basår mtp dom antar alla sökande) men istället blev det ett om möjligt ännu större orosmoln…
Det var jag som ville flytta tillbaka till Gävle för familjen finns här och jag trivs också ganska bra här. Men jag trivdes nog bättre i Kungsängen och hade det varit närmare familjen hade jag nog velat bo kvar, Ola med. Ett citat av den kära Jocke Berg förklarar rätt bra hur jag känner inför Gävle just nu:
Vid ett nedbränt stadshotell
hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad
nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker
Problemhund eller hundproblem?
Jag tror att man ska vara ärlig mot sig själv med vad man har för hund och vad den klarar av. Jag tror att man i längden tjänar på att själv inse att/om man har problem och erkänna det för sig själv. Istället för att skjuta undan dom och låtsas som att det inte är ett problem egentligen. Men vad gör man när man stöter på ett problem som man själv inte vet hur man ska lösa? Jag känner mig lite snurrig just nu för jag vet inte riktigt hur jag ska takla ett beteende Aska har. Man kanske skulle kunna kalla det attitydsproblem.. Hon har i alla fall ett jävla humör och ibland visar det sig på mindre trevliga sätt.
Fråga om hjälp är väl bästa sättet, från duktiga erfarna hundmänniskor. Men jag vill ha hjälp från någon jag litar på, jag är så rädd att det ska bli värre om man tar hjälp av fel person. Nåja vi får se hur vi ska lösa det. 99,9 % av tiden är hon en underbar hund.
Spår
I lördags fick jag och min syster hjälp av vår snälla moster, hon visade oss hur man spårar med hund. Aska förstod inte alls vad som skulle göras så det gick Inge vidare. Vi hade lagt två spår och första gick inte alls så jag fick gömma mig längst bak på sista, gick lite bättre då. Jag fick i alla fall väldigt bra tips på hur jag ska få upp Askas intresse för spår.
För Disa (syrrans hund) gick det bättre, hon var jätteduktig! Hon hade visserligen spårat förr men verkar ha en fallenhet för det. Sen fick vi även se vår mosters båda hundar göra sina spår och dom båda va superduktiga. Den ena hade varit som Aska när hon tog över henne men var nu jätteduktig. För att inte tala om hennes malle, han blev jag jätteimponderad av! Men det ligger ju en hel del träning bakom, men nu när jag vet hur jag ska göra så har jag spårat själv med Aska två ggr den här veckan. Eller ja spårat kanske man inte kan kalla det då jag inte lagt ett spår. Men vi har gjort spårövningarna som vi fick som sedan ska göra att vi ska kunna spåra. Det har gått ganska bra, Aska har ganska svårt att koncentrera sig känner jag, men hoppas det ska bli bättre när hon verkligen fattat grejen. Idag får hon vila litegrann och fundera över det vi gjort dom två senaste dagarna.
Det är väldigt roligt i alla fall även om vi kanske aldrig blir lika duktiga som proffsen 😉 Men det viktigaste är ju att jag och Aska har kul och det har vi!
An eye for an eye
Askas öga är mycket bättre idag, nu kan jag knappt tro att hon har en skada på hornhinnan. Men vi fortsätter såklart med ögondropparna i tio dagar som veterinären ordninerade. Imorgon ska vi tillbaka på återbesök för att se hur det artar sig.
Det finns en tant här i området som har en liten chinese crested som är tjock som en tunna, stackars hund. Den här tanten går i alla fall titt som tätt omkring och frågar hundägare som har hundar av storlek mindre hur mycket de fått betala för sina hundar. Jag har hört henne fråga flera st som har vavvor vad dom fått betala för dom och jag har även hört henne säga att hon inte tänker ge mer än 5000 kr för en hund. Att lägga tiotusentals kronor på en hund är enligt henne befängt. Sist jag hörde henne prata om det var när jag skulle köra iväg med bilen, kom gåendes på parkeringen och hör henne stå och prata med några som har bilden full av vavvor. Hör tanten säga att dom var för dyra och ja då fick hon väl köpa en tax istället då.. Ska priset på hunden vara det enda som avgör vid val av nästa hund undrar jag då? Borde inte rasens egenskaper och temperament avgöra mer än priset? Blir så arg på sånna människor, hennes hund är ju desstom grovt överviktig så hon kanske inte borde välja en aktiv ras. Vissa människor ska inte ha djur helt enkelt.