Ibland kan det verka som att det finns två typer av människor, hundmänniskor och kattmänniskor. Kattmänniskorna gillar oftast inte hundar medans hundmänniskorna inte känner något behov av katter. Jag är nog en hundmänniska, jag älskar hundar, man får så mycket kärlek och glädje av dom. För mig är det svårt att förstå hur någon inte kan tycka om/hata hundar. Jag kan förstå att man kan vara rädd för hundar men jag kan inte förstå hur man kan tycka illa om dom av andra anledningar. För det första så är dom ofta sin matte/husse/familj väldigt tillgivna och det är verkligen ovillkorlig kärlek, för det andra så är dom ju så sjukt söta! Självklart kan jag acceptera att inte alla vill ha hund, det är inget jag bryr mig om. Men när någon säger eller visar väldigt starkt att dom tycker illa om min familjs hundar eller min syrras hund (som kanske är den gladaste varelsen på denna jord..?) så tar jag faktiskt illa upp. Som sagt jag har full förståelse för att man kan vara rädd, det är en sak. Men när någon kommer hem till min familj tex och inte gillar hundarna och visar det tydligt, då blir jag irriterad, för det är deras hem också. Om någon kommer komma hem till mig och bli irriterad över min hund när jag väl skaffar en så kommer jag bli arg.
Alla tycker olika och det är väl bara att acceptera men jag kan inte sätta mig in i hur man kan komma att hata hundar. Som sagt jag kan förstå om man är rädd och därför inte tycker om dom. Men alla får tycka och känna som dom vill, jag älskar hundar och i stort sett alla djur. Jag tycker om katter också men jag har aldrig och kommer nog aldrig känna behov av att ha en katt.
